Separatutställningar i urval:

Galleri Jägaren, Östersund, (under tiden) 1985 –99

Ahlbergshallen, Östersund 1991 och 2004

Galleri Max, Stockholm (under tiden) 1989 – 1998

Nationalgalleriet, Stockholm 1997

Galleri Överkikaren, Stockholm (under tiden) 1995 – 2012

Lilla Galleriet, Umeå 1997

Galleri Kusten, Göteborg 1998

Galleri S, Östersund (under tiden) 2002 - 2011

Väsby Konsthall, Upplands Väsby 2010

Åre gamla kyrka, Åre, ”En klang av tystnad”, bild och ljudinstallation 2010

Waxholms rådhus 2014

Galleri Remi, Östersund 2015

Ånge konsthall, Ånge 2015

Galleri Cupido, Stockholm 2016, 2019, 2021

Galleri Hantverket; Stockholm, 2023

Samlingsutställningar, ett urval:

Liljevalchs vårsalonger, Stockholm, (under tiden)1984 - 1991

Vår- & Höstsalonger Jämtlands läns museum  (osäker på årtal)

”I Know myself best”, Museum of New Art, Pärnu, Estland 2012

Salon du Dessin et de la Peinture à l’eau, Grand Palais, Paris 2009, 2010 och 2012

Cercle Suédois, Paris, 2012

Offentliga arbeten:

Gångtunnel, Körfältet Östersund, 1985

Gamla Tingshuset Östersund, 1990

Björkbacka ålderdomshem Östersund 1991

Rydbo mellanstadieskola, Österåker1990

Häradsgården äldreboende, Lit 1993

Representerad hos bl.a.

Statens konstråd, Jämtlands läns museum, landsting, regioner och kommuner, företag,

konstföreningar, privata samlingar (i Sverige och övriga Europa)

Övrigt:

Arbetsstipendium Statens konstnärsnämnd (osäker på årtal), Carina Ari ateljévistelse 2002

Illustrerat Tristan och Isolde och Mary Shelley’s Frankenstein (på Lindskogs Förlag 04, 06) 

De fyra elementen, Ulf Larsson (Almqvist&Wiksell), Tidskriften Axess, Provins, norrländsk

litterär tidskrift, Skivomslag med mera

När man första gången möter Lars Oluf Kolsruds målningar slås man av färgkänslan och färgprakten.

Tänker i sitt stilla sinne att bilderna är glada och trevliga. Ungefär så.

Men tar man sig tid och tittar en gång till, skall man se att där finns så mycket mera. Där pågår något också bortanför det trevliga.

Varför är allt så skevt, varför är stämningarna så märkliga, för att inte säga underliga?

Varför denna svarta siluett i kanten av bilden? Vad är det som händer?

Med andra ord handlar det om ett måleri som samtidigt rör sig på flera nivåer. På ett stillsamt vis.

Där själva bildinnehållet inte pockar på omedelbar uppmärksamhet.

En märklig värld. Där det måleriska uttrycket befinner sig någonstans mellan naivism och surrealism.

Det handlar om utflykter i det mänskliga. I det mänskliga dramat. Om sorg, om glädje. Om det som finns där emellan.

Bilderna tar i huvudsak fasta på människan, och visst är det väl människan som hans stora motiv. Men i Kolsruds värld blir en huskropp också till en människa..

Ett stillsamt drama.

En allvarlig lek.

Stig Johansson

Författare och mångårig konstkritiker

på Svenska Dagbladet

På sin berömda målning Vandraren vid havet i dimma från år 1818 står Caspar David Friedrichs alter ego inför ett praktfullt, jungfruligt landskap. Med all säkerhet har Friedrich inspirerat Lars Oluf Kolsrud till målningen Kapitulation, en av flera med samma titel.

Kolsrud, står här, i gestalt av en liten, liten man, på en utskjutande brygga, eller kanske pir, och betraktar handfallen ett stadslandskap i kaos och upplösning; mänskligt storhetsvansinne och oförstånd har fått alla bräddar att svämma över.

Medan Caspar David Friedrich, stor och reslig mot ett storslaget panorama och stödd på vandrarstaven, står trotsigt på en taggig, hög klippa och förefaller vara herre över naturen blir Kolsruds lille man med bräcklig käpp närmast ett offer för naturens otyglade krafter. De höga, vassa klipporna hos Friedrich har hos Kolsrud förvandlats till jättelika huskomplex i en svällande storstad översvämmad av väldiga vattenmassor. Strålkastare söker av natthimlen. Tätt över och mellan skyskraporna cirklar till synes fredliga flygplan. Ett av dem ser dessutom ut att försvinna in i ett höghus … 

I samma mån som romantikern Caspar David Friedrichs framåtblickande 1800-talsmänniska är en projektion av konstnärens inre är den lille mannen på bryggan en avspegling av en sentida kollegas inre i en tid då det börjar kännas sent på jorden. 

Det är en lurig och klutig konstnär vi har att göra med; Kolsruds bilder öppnar sig helt för betraktaren först efter närgående studium. Efter ett tag ser man allvaret i hans konstnärskap. Det som vid en första titt ter sig idylliskt, rent av snällt, visar sig strax ofta från en helt annan sida. Myllrande bilder med omsorgsfulla detaljer på ganska små ytor kan verka sagoaktiga, ibland påminna lite om serieteckningar och på så sätt kanske inte riktigt på riktigt. Men ack vad man kan bedra sig …

Jag gjorde själv misstaget att i ett par recensioner i dagspress en gång i tiden inte nog beakta och betona detta, kanske man kan säga kamouflerande, tillvägagångssätt.  Det är ju fråga om konst, och då gäller det att se, att se igen och igen … Vilket min aktade kollega Stig Johansson, salig i åminnelse, förstås gjorde och satte fingret på i en recension av Kolsrud.

Men det handlar hos Kolsrud knappast om att svartmåla livet, trots att djeflarna vid något tillfälle paraderar över himlavalvet, som i målningen Dagarna i helvetet. Nej, det handlar i stället om att vara ärlig; inte ett antingen eller, utan tillvarons både goda och dåliga sidor. Inte bara bomull kring hjärtat utan också taggtråd.

Det finns således gott om utrymme för värme och kärlek i hans konst också.  Jag minns särskilt en utställning som helt ägnades åt hans mor.  Det blev en fin hyllning till en älskad människa.

Humor och ett milt, stillsamt överseende med all galenskap som människan ställer till med är också viktiga ingredienser i ett på många sätt färgstarkt konstnärskap.

Att jämföra och dra paralleller är svårt att undvika när man ser konst. När jag tittat på Lars Oluf Kolsruds verk har Ivar Arosenius och Edward Hopper visat sig för min inre syn. Varför just dessa två vitt skilda målare? Jag vet inte. De bara kom där. Om jag ska försöka mig på ett svar kunde det bli: för Hoppers avvaktan, nästan olycksbådande tystnad.  Vardagsletargi kanske. Och för Arosenius innerlighet, det tror jag, och kanhända lite av dennes färgskala.

Så långt som till Hieronymus Bosch vill jag dock inte sträcka mig.

I små format, ofta på träbitar, skapar Kolsrud monumentala, detaljrika allegoriska berättelser. Han ser det stora i det lilla och det futtiga i det storvulna.

Lars-Erik Selin

Konstnär och kritiker

på Svenska Dagbladet

Galleri

Några ord om mina bilder

 Mina bilder är ett försök att säga något ordlöst, eftersom måleri är en ordlös verksamhet. Om jag ändå skall försöka, vill jag säga att mina bilder handlar om att livet… det enkla, det självklara… glädjen… sorgen, svårigheten et cetera.

Jag uppfattar mig som en arbetare och använder helst ordet målare.

Min uppgift är att vara lyhörd, ihärdig och ärlig… och att i någon mening sudda ut min vilja… för bildens behov… samt givetvis kunna mitt arbete… och sist och slutligen förhoppningsvis äga något av den känsla för poesi som arbetet kräver.

Vänligen Lars Oluf Kolsrud

Klicka på bilden för att se den i ett större format.  En * efter namnet innebär att tavlan sålts.

För information om storlek eller annat använd  kontakt-formuläret.

Ryktbara platser IV *

I vintergatan

Målaren och hans bilder

Sorgesång över en förlorad industrivärld

Byliv *

Till min moder